Om kärlek
Jag trodde att jag kanske aldrig skulle få uppleva kärlek - ni vet, på riktigt. Sen trodde jag att jag upplevde nåt sånt...typ, med A. Nu vet jag bättre. Visst älskade (och på ett vis älskar) jag A, men känslorna jag har för E är nåt helt annat. Han får mig att fånle, gråta och göra konstiga saker. Han gör det svårt att andas ibland, men är den största tryggheten i hela världen. Kanske är vår kärlek inte speciellare än andras, kanske är den inte ens särskilt speciell egentligen, men för mig är den det.
Vi träffades ju en höstkväll, en konstig kväll på många sätt och vis. Vi skildes åt och jag trodde att jag skulle förbli bara bekant med honom. Sen sågs vi igen en vecka senare, och då helt plötsligt sökte jag mig till honom. Vi sov tillsammans och när vi vaknade var det inte alls konstigt och knäppt, det bara var. På vår första dejt (samma kväll) kändes det så naturligt att hålla hans hand, att han la armen om mig, och att stå och kyssas på stan. Sen dess har vi inte kunnat hålla oss ifrån varandra, vi har träffats i princip varje dag, och nu bor vi inoficiellt tillsammans, vi ser liksom ingen anledning att skiljas åt när vi kan vara tillsammans. Min största önskan är att jag får dela mitt liv med den här mannen. Jag vet att det kanske är osannlikt och att det kommer att bli svårt, men jag önskar det verkligen. Han gör mig lycklig.
Jag trodde att ingen skulle kunna älska mig och att jag inte skulle kunna älska någon, men när jag ser på honom vet jag att det här är kärlek på riktigt. Och vad ännu bättre är - när jag ser hur han ser på mig så ser jag kärleken han ibland har svårt att uttrycka.
"I feel wonderful because I see the love light in your eyes, and the wonder of it all is that you just don't realise how much I love you" som Eric Clapton sjöng
Älska mer, gott folk! Kärleken finns därute!
Vi träffades ju en höstkväll, en konstig kväll på många sätt och vis. Vi skildes åt och jag trodde att jag skulle förbli bara bekant med honom. Sen sågs vi igen en vecka senare, och då helt plötsligt sökte jag mig till honom. Vi sov tillsammans och när vi vaknade var det inte alls konstigt och knäppt, det bara var. På vår första dejt (samma kväll) kändes det så naturligt att hålla hans hand, att han la armen om mig, och att stå och kyssas på stan. Sen dess har vi inte kunnat hålla oss ifrån varandra, vi har träffats i princip varje dag, och nu bor vi inoficiellt tillsammans, vi ser liksom ingen anledning att skiljas åt när vi kan vara tillsammans. Min största önskan är att jag får dela mitt liv med den här mannen. Jag vet att det kanske är osannlikt och att det kommer att bli svårt, men jag önskar det verkligen. Han gör mig lycklig.
Jag trodde att ingen skulle kunna älska mig och att jag inte skulle kunna älska någon, men när jag ser på honom vet jag att det här är kärlek på riktigt. Och vad ännu bättre är - när jag ser hur han ser på mig så ser jag kärleken han ibland har svårt att uttrycka.
"I feel wonderful because I see the love light in your eyes, and the wonder of it all is that you just don't realise how much I love you" som Eric Clapton sjöng
Älska mer, gott folk! Kärleken finns därute!
Kommentarer
Trackback
