ichi

Inte är det klart här i lägenheten. Fortfarande kassar och kartonger utspridda i alla rum.

Inte är exjobbet klart. Jag kämpar och kämpar (och jag gör det faktiskt BRA), men det är helt enkelt inte tillräckligt än.

Inte har jag nåt jobb. Söker och söker, men inte så mycket som en intervju. Tvivlar på mig själv. Varför skulle de vilja ha just mig?

Inget körkort. Det räcker så. Inget körkort och snart slut på pengar. Fan också.

Tänker att jag har blivit förslappad. Borde börja träna. Vill börja träna. Eller i alla fall sluta äta så jävla onyttigt. Vägrar falla i nån konstig bantningsfälla. Mindre godis, mer träning - så ska det bli. Inte idag, men imorrn kanske.


Suck. Tillbaka till arbetet, skiten måste ju bli klar nån gång, annars kommer jag aldrig nån vart.

Ja, så låter det ganska många gånger om dagen hemma hos mig. När min man snubblar över högar med kläder eller skor eller prylar eller ännu mer kläder eller ännu mer skor eller ännu mer kläder och skor. Ja - ni fattar. Tur att han älskar mig ändå.

Fast jag måste medge att synen av våra garderober kan vara rätt komisk. Min - överfull till bristningsgränsen, hans - nästan tom. Och då har jag fortfarande inte hittat sista säcken med kläder...

Idag är jag ett monster. Igår med. Pendlar snabbt mellan att vara glad till att sitta på golvet och gråta. Och så tillbaka igen - glad, gråta, glad, arg... Monstret i mig ger sig inte, om en enda liten yttepyttig sak går fel är det katastrof. Min älskling byter kanal på tvn - jag skriker NEJNEJNEJBYYT! och ser hans lätt skrämda blick när han byter tillbaka och ger mig fjärrkontrollen. Han är en ängel som står ut med mig just nu. Han tar hand om mig, håller om mig när jag är ledsen, låter mig vara när jag behöver det, och när jag säger "älskling, jag vill inte gå ifrån dig" låter han mig somna i soffan och bär mig sedan till sängen. Säger att han alldeles strax kommer tillbaka, går och borstar tänderna och låter mig sedan sova på hans axel. Det är tur att han har sånt tålamod med mig. Och det är tur att jag inte är sån här varje månad. Stress och PMS är ingen bra kombo...

Igår skulle jag vara duktig och drog iväg till gymmet. Jag viftade runt där i en timma på en såndärn cross-trainer. Det som är märkligt med de där maskinerna är att det inte är jobbigt att använda dem. Jag menar, jag ser ju på maskinen att jag springer ett visst avstånd, en viss tid och har en viss puls. För tusan - maskinen talar till och med om för mig att jag bränner en väldans massa kalorier. Men det känns inte! Jag skulle nog kunna fjanta runt på en såndär i två timmar om jag försökte. Löpband däremot är mycket jobbigare, man kommer kortare sträcka, springer långsammare och bränner färre kalorier, ändå är det jobbigare! Jag förstår helt enkelt inte. Och inte nog med att det inte var jobbigt - jag har ingen träningsvärk idag heller! Jo, kanske lite, i armarna och axlarna och ryggen, men benen då? Det är ju de som gör allt jobb! Jag har filurat en del på varför det är så här, och det måste nog vara för att;

1. Jag är jättestark eller
2. Jag gör helt fel eller
3. Maskinen är så finurligt konstruerad att det är omöjligt att bli trött

Då var det en ny dag, snö och blåsigt utanför fönstret. Annars går det ganska bra nu, trots att jag är trött känner jag mig på något vis energisk. Eller rättare sagt - jag har energi nog till det jag behöver göra :) Flitens lampa lyser vid mitt lilla skrivbord och jag läser och skriver och analyserar och redigerar som en tok.

Igår fick vi reda på att vi äntligen har fått en lägenhet! Den vi helst ville ha av de vi sökte står och väntar på oss från första januari. Det ska bli fint att slippa ha det som vi har det nu, alldeles för litet och rörigt.

Jag kan också meddela att vaccineringen inte förde med sig några stora men - trötthet och huvudvärk var allt. Och en öm arm, men det är sånt man kan tåla!

Jag skulle göra ganska mycket för en kopp varm choklad nu. Kanske nästan vad som helst.

Idag har varit en ganska bra dag, jag har energi, jag känner mig inspirerad och jag får saker gjorda just nu. Det är bra. Idag var jag och tränade - för första gången på läääänge. Det var skönt - men inte så skönt just nu :) Sen har jag varit och vaccinerat mig också, mot den dära svininfluensan. Än känner jag mig inte döende, bara lite trött. Men det skyller jag inte på vaccinet, snarare på träningen som helt tog musten ur min stackars kropp. Jag blir lite ledsen när jag hör folks fåniga argument för att inte vaccinera sig, speciellt när de inte stämmer. För många verkar argumentet "men jag är ju frisk och det är inte värre än en vanlig influensa - och det har jag överlevt förut" vara tillräckligt för att man ska välja bort vaccinet. När man säger så har man inte fattat ett skit, rent ut sagt, av vad vacineringen handlar om. Jag vaccinerar mig inte överhuvud taget för min egen skull, jag är inte heller särskilt rädd för att bli sjuk. Jag vaccinerar mig för alla andra. För de som inte får vaccinera sig. För de som löper betydligt större risk än jag att dö av sjukdomen. Vi kan skydda de som inte kan skydda sig själva, men bara om tillräckligt många hjälper till. Därför vaccinerar jag mig.

Min kille är borta ikväll, stannar i skolan och pluggar halva natten sa han. Ibland tänker jag att det är tur att jag inte är särskilt svartsjuk, så ofta som jag inte vet var han är eller när han kommer hem. Oftast är han bara ute på äventyr, helt ofarliga sådana, och det är en del av honom som jag älskar.

Snart är det ett år sedan vi träffades förresten. Jag kan knappt tro det. Jag älskar honom.

Min älskling vill rädda världen. Han vill bota alla sjuka, mätta alla hungriga, trösta alla ledsna. Min älskling vill inspirera, skapa, förändra och göra avtryck. Min älskling vill göra saker och det NU. Min älskling vill klara av det som det ser ut som att alla andra klarar av så lätt, och blir ledsen när han inte gör det. Min älskling förstår inte hur bra han är och att en man inte kan göra allt. Han förstår inte att vi andra inte heller orkar göra allt vi sagt att vi ska. Min älskling känner sig lat och oproduktiv och kanske lite dum, och det spelar ingen roll att jag säger att så är det inte alls, för så är det, i hans huvud i alla fall. Jag önskar att han kunde se sig själv genom mina ögon.

Jag älskar min älskling, nu ska jag gå och ge honom en kram.

Jag trodde att jag kanske aldrig skulle få uppleva kärlek - ni vet, på riktigt. Sen trodde jag att jag upplevde nåt sånt...typ, med A. Nu vet jag bättre. Visst älskade (och på ett vis älskar) jag A, men känslorna jag har för E är nåt helt annat. Han får mig att fånle, gråta och göra konstiga saker. Han gör det svårt att andas ibland, men är den största tryggheten i hela världen. Kanske är vår kärlek inte speciellare än andras, kanske är den inte ens särskilt speciell egentligen, men för mig är den det.

Vi träffades ju en höstkväll, en konstig kväll på många sätt och vis. Vi skildes åt och jag trodde att jag skulle förbli bara bekant med honom. Sen sågs vi igen en vecka senare, och då helt plötsligt sökte jag mig till honom. Vi sov tillsammans och när vi vaknade var det inte alls konstigt och knäppt, det bara var. På vår första dejt (samma kväll) kändes det så naturligt att hålla hans hand, att han la armen om mig, och att stå och kyssas på stan. Sen dess har vi inte kunnat hålla oss ifrån varandra, vi har träffats i princip varje dag, och nu bor vi inoficiellt tillsammans, vi ser liksom ingen anledning att skiljas åt när vi kan vara tillsammans. Min största önskan är att jag får dela mitt liv med den här mannen. Jag vet att det kanske är osannlikt och att det kommer att bli svårt, men jag önskar det verkligen. Han gör mig lycklig.

Jag trodde att ingen skulle kunna älska mig och att jag inte skulle kunna älska någon, men när jag ser på honom vet jag att det här är kärlek på riktigt. Och vad ännu bättre är - när jag ser hur han ser på mig så ser jag kärleken han ibland har svårt att uttrycka.

"I feel wonderful because I see the love light in your eyes, and the wonder of it all is that you just don't realise how much I love you" som Eric Clapton sjöng


Älska mer, gott folk! Kärleken finns därute!

Nu är Winnerbäck slut. Jag fortsätter i samma anda med Mark Levengood, han var rolig, vill jag minnas :)

Jag sitter här och lyssnar på Lars Winnerbäcks sommarprat från förra året. Det var inte meningen, det bara blev så. Jag skulle ju lyssna på musik. Men jag är rätt nöjd ändå, han pratar bra, har en bra röst, och bra musik. Jag har ont i kroppen. Det är skönt att inte tänka på annat än Lasses ord. Det är fint.


"Det är inte så lätt att vara människa att man måste göra det svårare"

Vad är egentligen en bra vän? Och vad ska man förvänta sig av vilken vän som helst? En vän till mig kan uppfattas som falsk, eller så ser man det bara som att hon har ett annat sätt att se på saker. För inte så länge sedan beklagade hon sig över att ingen hade kommenterat hennes nya jacka (den hon tjatat om i ett halvår om att hon skulle köpa). Sanningen är att jag såg jackan, och noterade att den var ny - men varför ska jag säga att den är snygg om jag inte tycker det, och varför ska jag uppmärksamma det när hon gör allt för det ska uppmärksamma hur mycket pengar den kostar? Jag tycker inte om att belöna uppmärksamhetssökande, jag tror inte att det gör något bättre för någon. Däremot ger jag beröm och uppmärksammar saker som jag anser förtjänar det, när någon lyckas med något man kämpat med. Frågan är - är man en dålig vän för att man inte uppmärksammar den där jackan? Räknas verkligen det materiella så mycket? Kanske för vissa. För min vän spelar materiella saker stor roll, alltså borde kanske materiella saker uppmärksammas mer när det gäller henne? Det är ju faktiskt inte mitt jobb att uppfostra henne.

Huvudsaken - enligt mig - är att man finns där när det behövs. När det krisar, när ett förhållande går åt pipsvängen eller bara en dålig dag.

Helgen kom och gick, och fort gick det. I lördags var det prideparad för hela slanten, vi volontärade. Det var väldigt kul, men tidvis jobbigt, mest på grund av dryga människor. Efter en hård första jobbvecka var väl kanske inte ännu en dags arbete vad kroppen längtade efter, men det var värt det :) Sen i söndags valde jag att röra på mig absolut minst möjliga, myste i soffan med film och choklad.

Veckan hittills har varit lite förvirrad, men rätt okej. Det är surt när man behöver jobba över nästan en timma och då inte ens har hunnit ta nån rast. Det är ju egentligen inte värt det, så bra är ju inte lönen, men vad ska man göra? Jag är ganska glad att jag får jobba över huvud taget, och nu är det ju bara två och en halv vecka kvar :) Jag har redan börjat komma in i lunken ganska bra, så man kan ju hoppas att det bara blir bättre!

Nu: soffa, godis och film!

Vi höres

Sådär, då var första arbetsveckan över. Det känns skönt, men jag är ändå förvånad över att jag inte är tröttare. Hittills har det varit kul och lite halvslitigt, vi får väl se hur det blir nästa vecka när jag förväntas kunna typ allt :S Nu ska jag krypa ner i sängen och hoppas på en stunds sömn innan min älskling kommer hem och väcker mig. Jag tror jag ska drömma om godis, jag är riktigt sugen nu, men det är för långt till affären och jag har för ont i fötterna... Vi får väl se om det går att ordna senare ikväll :) Annars blir kvällen lugn, i morgon väntar Pride!

Trevlig helg!

Nu börjar det lätta. Kroppen gör inte lika ont, och jag kan ha lyckats tämja en polack! Men fötterna värker - stövlarna jag har på mig dödar dem. Och vaderna är trötta - stövlarna är tunga och jobbiga att gå i. Men jag tror jag vänjer mig. Imorrn ska jag upp halv 6, därför tänker jag ägna min sista vakna halvtimma åt lite film och kramar med min älskling :)

Sussa sött, mina vänner

Kramkram