ichi

Idag är jag ett monster. Igår med. Pendlar snabbt mellan att vara glad till att sitta på golvet och gråta. Och så tillbaka igen - glad, gråta, glad, arg... Monstret i mig ger sig inte, om en enda liten yttepyttig sak går fel är det katastrof. Min älskling byter kanal på tvn - jag skriker NEJNEJNEJBYYT! och ser hans lätt skrämda blick när han byter tillbaka och ger mig fjärrkontrollen. Han är en ängel som står ut med mig just nu. Han tar hand om mig, håller om mig när jag är ledsen, låter mig vara när jag behöver det, och när jag säger "älskling, jag vill inte gå ifrån dig" låter han mig somna i soffan och bär mig sedan till sängen. Säger att han alldeles strax kommer tillbaka, går och borstar tänderna och låter mig sedan sova på hans axel. Det är tur att han har sånt tålamod med mig. Och det är tur att jag inte är sån här varje månad. Stress och PMS är ingen bra kombo...

Igår skulle jag vara duktig och drog iväg till gymmet. Jag viftade runt där i en timma på en såndärn cross-trainer. Det som är märkligt med de där maskinerna är att det inte är jobbigt att använda dem. Jag menar, jag ser ju på maskinen att jag springer ett visst avstånd, en viss tid och har en viss puls. För tusan - maskinen talar till och med om för mig att jag bränner en väldans massa kalorier. Men det känns inte! Jag skulle nog kunna fjanta runt på en såndär i två timmar om jag försökte. Löpband däremot är mycket jobbigare, man kommer kortare sträcka, springer långsammare och bränner färre kalorier, ändå är det jobbigare! Jag förstår helt enkelt inte. Och inte nog med att det inte var jobbigt - jag har ingen träningsvärk idag heller! Jo, kanske lite, i armarna och axlarna och ryggen, men benen då? Det är ju de som gör allt jobb! Jag har filurat en del på varför det är så här, och det måste nog vara för att;

1. Jag är jättestark eller
2. Jag gör helt fel eller
3. Maskinen är så finurligt konstruerad att det är omöjligt att bli trött

Då var det en ny dag, snö och blåsigt utanför fönstret. Annars går det ganska bra nu, trots att jag är trött känner jag mig på något vis energisk. Eller rättare sagt - jag har energi nog till det jag behöver göra :) Flitens lampa lyser vid mitt lilla skrivbord och jag läser och skriver och analyserar och redigerar som en tok.

Igår fick vi reda på att vi äntligen har fått en lägenhet! Den vi helst ville ha av de vi sökte står och väntar på oss från första januari. Det ska bli fint att slippa ha det som vi har det nu, alldeles för litet och rörigt.

Jag kan också meddela att vaccineringen inte förde med sig några stora men - trötthet och huvudvärk var allt. Och en öm arm, men det är sånt man kan tåla!

Jag skulle göra ganska mycket för en kopp varm choklad nu. Kanske nästan vad som helst.

Idag har varit en ganska bra dag, jag har energi, jag känner mig inspirerad och jag får saker gjorda just nu. Det är bra. Idag var jag och tränade - för första gången på läääänge. Det var skönt - men inte så skönt just nu :) Sen har jag varit och vaccinerat mig också, mot den dära svininfluensan. Än känner jag mig inte döende, bara lite trött. Men det skyller jag inte på vaccinet, snarare på träningen som helt tog musten ur min stackars kropp. Jag blir lite ledsen när jag hör folks fåniga argument för att inte vaccinera sig, speciellt när de inte stämmer. För många verkar argumentet "men jag är ju frisk och det är inte värre än en vanlig influensa - och det har jag överlevt förut" vara tillräckligt för att man ska välja bort vaccinet. När man säger så har man inte fattat ett skit, rent ut sagt, av vad vacineringen handlar om. Jag vaccinerar mig inte överhuvud taget för min egen skull, jag är inte heller särskilt rädd för att bli sjuk. Jag vaccinerar mig för alla andra. För de som inte får vaccinera sig. För de som löper betydligt större risk än jag att dö av sjukdomen. Vi kan skydda de som inte kan skydda sig själva, men bara om tillräckligt många hjälper till. Därför vaccinerar jag mig.

Min kille är borta ikväll, stannar i skolan och pluggar halva natten sa han. Ibland tänker jag att det är tur att jag inte är särskilt svartsjuk, så ofta som jag inte vet var han är eller när han kommer hem. Oftast är han bara ute på äventyr, helt ofarliga sådana, och det är en del av honom som jag älskar.

Snart är det ett år sedan vi träffades förresten. Jag kan knappt tro det. Jag älskar honom.