ichi

Min älskling vill rädda världen. Han vill bota alla sjuka, mätta alla hungriga, trösta alla ledsna. Min älskling vill inspirera, skapa, förändra och göra avtryck. Min älskling vill göra saker och det NU. Min älskling vill klara av det som det ser ut som att alla andra klarar av så lätt, och blir ledsen när han inte gör det. Min älskling förstår inte hur bra han är och att en man inte kan göra allt. Han förstår inte att vi andra inte heller orkar göra allt vi sagt att vi ska. Min älskling känner sig lat och oproduktiv och kanske lite dum, och det spelar ingen roll att jag säger att så är det inte alls, för så är det, i hans huvud i alla fall. Jag önskar att han kunde se sig själv genom mina ögon.

Jag älskar min älskling, nu ska jag gå och ge honom en kram.

Jag trodde att jag kanske aldrig skulle få uppleva kärlek - ni vet, på riktigt. Sen trodde jag att jag upplevde nåt sånt...typ, med A. Nu vet jag bättre. Visst älskade (och på ett vis älskar) jag A, men känslorna jag har för E är nåt helt annat. Han får mig att fånle, gråta och göra konstiga saker. Han gör det svårt att andas ibland, men är den största tryggheten i hela världen. Kanske är vår kärlek inte speciellare än andras, kanske är den inte ens särskilt speciell egentligen, men för mig är den det.

Vi träffades ju en höstkväll, en konstig kväll på många sätt och vis. Vi skildes åt och jag trodde att jag skulle förbli bara bekant med honom. Sen sågs vi igen en vecka senare, och då helt plötsligt sökte jag mig till honom. Vi sov tillsammans och när vi vaknade var det inte alls konstigt och knäppt, det bara var. På vår första dejt (samma kväll) kändes det så naturligt att hålla hans hand, att han la armen om mig, och att stå och kyssas på stan. Sen dess har vi inte kunnat hålla oss ifrån varandra, vi har träffats i princip varje dag, och nu bor vi inoficiellt tillsammans, vi ser liksom ingen anledning att skiljas åt när vi kan vara tillsammans. Min största önskan är att jag får dela mitt liv med den här mannen. Jag vet att det kanske är osannlikt och att det kommer att bli svårt, men jag önskar det verkligen. Han gör mig lycklig.

Jag trodde att ingen skulle kunna älska mig och att jag inte skulle kunna älska någon, men när jag ser på honom vet jag att det här är kärlek på riktigt. Och vad ännu bättre är - när jag ser hur han ser på mig så ser jag kärleken han ibland har svårt att uttrycka.

"I feel wonderful because I see the love light in your eyes, and the wonder of it all is that you just don't realise how much I love you" som Eric Clapton sjöng


Älska mer, gott folk! Kärleken finns därute!

Nu är Winnerbäck slut. Jag fortsätter i samma anda med Mark Levengood, han var rolig, vill jag minnas :)

Jag sitter här och lyssnar på Lars Winnerbäcks sommarprat från förra året. Det var inte meningen, det bara blev så. Jag skulle ju lyssna på musik. Men jag är rätt nöjd ändå, han pratar bra, har en bra röst, och bra musik. Jag har ont i kroppen. Det är skönt att inte tänka på annat än Lasses ord. Det är fint.


"Det är inte så lätt att vara människa att man måste göra det svårare"

Vad är egentligen en bra vän? Och vad ska man förvänta sig av vilken vän som helst? En vän till mig kan uppfattas som falsk, eller så ser man det bara som att hon har ett annat sätt att se på saker. För inte så länge sedan beklagade hon sig över att ingen hade kommenterat hennes nya jacka (den hon tjatat om i ett halvår om att hon skulle köpa). Sanningen är att jag såg jackan, och noterade att den var ny - men varför ska jag säga att den är snygg om jag inte tycker det, och varför ska jag uppmärksamma det när hon gör allt för det ska uppmärksamma hur mycket pengar den kostar? Jag tycker inte om att belöna uppmärksamhetssökande, jag tror inte att det gör något bättre för någon. Däremot ger jag beröm och uppmärksammar saker som jag anser förtjänar det, när någon lyckas med något man kämpat med. Frågan är - är man en dålig vän för att man inte uppmärksammar den där jackan? Räknas verkligen det materiella så mycket? Kanske för vissa. För min vän spelar materiella saker stor roll, alltså borde kanske materiella saker uppmärksammas mer när det gäller henne? Det är ju faktiskt inte mitt jobb att uppfostra henne.

Huvudsaken - enligt mig - är att man finns där när det behövs. När det krisar, när ett förhållande går åt pipsvängen eller bara en dålig dag.

Helgen kom och gick, och fort gick det. I lördags var det prideparad för hela slanten, vi volontärade. Det var väldigt kul, men tidvis jobbigt, mest på grund av dryga människor. Efter en hård första jobbvecka var väl kanske inte ännu en dags arbete vad kroppen längtade efter, men det var värt det :) Sen i söndags valde jag att röra på mig absolut minst möjliga, myste i soffan med film och choklad.

Veckan hittills har varit lite förvirrad, men rätt okej. Det är surt när man behöver jobba över nästan en timma och då inte ens har hunnit ta nån rast. Det är ju egentligen inte värt det, så bra är ju inte lönen, men vad ska man göra? Jag är ganska glad att jag får jobba över huvud taget, och nu är det ju bara två och en halv vecka kvar :) Jag har redan börjat komma in i lunken ganska bra, så man kan ju hoppas att det bara blir bättre!

Nu: soffa, godis och film!

Vi höres